Ändamålsglidning

Det som kontrollförsvararna hävdar inte kommer att hända händer ju redan hela tiden. Rick rapporterar om det senaste i Storbritannien. Oavsett hur mycket man pratar om åtgärder för att stärka rättssäkerhet så finns det inget skydd mot framtida beslut som upphäver dessa åtgärder, och då finns hela tekniken där, redo att använda.

Den klassiska metoden för att tillskansa sig nya befogenheter att använda databaser eller kontrollmekanismer för nya kreativa ändamål brukar gå via ett uttalat uppsåt att “stoppa pedofiler”, eftersom det då är socialt förbjudet att ha några invändningar, eljest man är “pedofilkramare” (eller ännu värre, pedofil själv, det värsta man kan vara). När sedan ändamålsglidningen är ett faktum är det enkelt att låta den fortsätta, med hänvisning till att man redan använder tekniken för att sätta dit “pedofiler” och att det rent juridiskt således inte är någon egentlig skillnad i användningsområdet.

Den enda lösningen är således att aldrig låta det komma så långt som till “pedofil”-argumentet, för då är kriget redan förlorat.

Ett stort “och?”

DN avslöjar: FRA-upproret väl regisserat.

Ja, tacka tusan för det, sådant genomslag som det fick! Att etablerade partier använder sig av PR-strateger för att bättre få ut sina budskap är välkänt, så varför ska det blåsas upp till sensationsrubriker när en gräsrotsrörelse gör samma sak? Det känns som ett fåfängt försök till grävande journalistik, men hela “scoopet” blir totalt avväpnat när ingen av de intervjuade visar minsta tvekan inför att svara på frågor om hur saker gick till. Det enda som hålls hemligt är identiteten hos den privatperson som betalade en helsidesannons i DN, samt vilka de PR-bolag som stödde kampanjen var. Bägge fullkomligt begripliga, men det lämnar i alla fall någon slags “fuffens” kvar för DN-journalisterna att peka på och utbrista “aha!”.

Jag tror att gammelmedia är rädda eftersom de håller på att tappa den maktposition de har som opinionsbildare, och att detta är ett försök att vinna tillbaka lite av den makt de förlorat. Hela händelseförloppet är dock helt och hållet deras eget fel; de, en klassiskt liberal instutition, har helt struntat i att problematisera den integritetskränkande politik som gradvis har införts sedan början av årtusendet. Den stora följden av detta är att motståndet mot övervakning och intrång i privatlivet är lägre än någonsin bland gemene man, men en annan följd som möjliggjorts tack vare Internet är att ett allt bredare motstånd mot denna utveckling mot ofrihet kunnat manifestera sig utan massmedias inblandning. Gammelmedia har fått konkurrens av nymedia, och de vet inte hur de ska hantera detta, ty det är ett sant paradigmskifte och det finns ingen historia att studera och dra lärdom av.

Det vi bevittnar är hur Internets roll i samhället har gått från ett akademiskt projekt, till en kuriositet, till ett välspritt nytt medium, och nu vidare till någonting nytt som aldrig funnits tidigare och som därmed inte har någon annan benämning än just “Internet”. Det är en social revolution av samma magnitud som industrialiseringen, om inte ännu större. DN får göra bättre ifrån sig om de ska lyckas stävja den.

Uppdatering: Andra perspektiv från Rick Falkvinge, Svensson, Klara.

IPRED: (s) tar ton

Socialdemokraterna visar att de är ett modernt och aktuellt parti genom att ge sitt stöd till den begynnande privatiseringen av polis- och fängelseväsendet. Liksom Mussolini i 1920-talets Italien förstår de att stat och storföretag mår bäst av att dela intressen; det gör kommunikationen dem emellan friktionsfri. Företagen finns ju till för att tjäna pengar, och hur kan de bättre göra det än genom att erhålla polisiära befogenheter med vilka de kan backa upp sina krav mot medborgarna?

Svaret är förstås genom att erhålla legislativa befogenheter. Företagen vet ju bäst själva vilka lagar som behöver stiftas för att skydda deras verksamhet, så varför ska de behöva gå den långa vägen genom regering och riksdag för att få till stånd en förändring? Segdragen byråkrati är ett direkt hot mot företagens vinster, och Svea mår som sina företag.

Tyvärr finns det omoraliska, skurkaktiga personer som motsätter sig företagens naturliga rättighet att tjäna pengar på alla sina affärsmodeller. Om bara dessa enstaka individer kunde fås att inse att det inte är okej att stjäla presumtiva inkomster från företag genom att försöka kringå att begagna sig av deras tjänsteutbud skulle allt vara frid och fröjd. Tyvärr låter det sig dock inte göras i en handvändning, ty de är djupt förtappade, detta amoraliska patrask som fritt stjäl av den intellektuella egendom som utgörs av företagens förväntade inkomster. Tvi!

Polisväsendet

Det är inte tjänstefel att göra grova rasistiska uttalanden samt uttrycka önskan om att utbringa våld vid en utryckning, om man är polis. Allt är enligt reglementet. Jag har mött vänliga och duktiga poliser, förmodligen är de till och med i majoritet, men jag tror inte någon människa som haft någon vidare erfarenhet av poliser är det minsta överraskad över att dessa attityder förekommer. Själv har jag aldrig varit i klammer med rättvisan, men jag har vänner som har varit, både för- och oföranlett. Gemensamt för deras kontakter med polisen, oavsett bakgrund, har varit att de inte blivit bemötta med respekt utan med våld och förakt. Dessa är isolerade händelser, men de är också del i ett större mönster av statligt sanktionerade övergrepp begångna av maktberusade människor därför att de har möjlighet och vet att de kommer undan med det. Hos polisen är du giltigt villebråd om du är misstänkt för ett brott – att en domstol inte fattat beslut i skuldfrågan spelar ingen som helst roll.

Vill du förtrycka, misshandla och tvinga människor att göra som du vill utan risk för konsekvenser så är ditt karriärval solklart: Bli polis. Extremt få brottsanmälningar mot poliser leder till åtal, än mindre till fällande dom. De som granskar polisen är polisen, förvisso en separat avdelning, men ändå samma kår och samma anda. Chansen att de skulle ställa sig på skumraskets snarare än sina kollegors sida är minimal.

Politisk kompass

Jag antar att det är svårundvikligt att förr eller senare posta en sån här när man driver en politisk blogg. Inte heller hyser jag något intresse av att försöka undvika det, så håll till godo, här är min politiska kompass.

Inte helt oväntat hamnar jag ekonomiskt strax till vänster om mittstrecket, mitt emellan Opassande-Emma och Blogge, men längre ner på frihetsskalan än de flesta, de båda nämnda inräknade.

Äntligen

Årets pris för generell förträfflighet borde gå till Nicklas Lundblad, som skrivit det vettigaste debattinlägget någonsin i upphovsrättsfrågan. Allt det jag inte kunnat uttrycka själv, framlagt här med en värdighet och kunskapsnivå som jag bara kan drömma om att en dag uppbära. Jag bugar mig djupt i vördnad.

Jag har känt det ett bra tag nu, mina vänner har känt det, och kanske, kanske, förhoppningsvis börjar nu en och annan politiker att vakna upp och inse allvaret i vad som håller på att hända. Om inte så måste Piratpartiet ta sig in i både riksdag och Europaparlament och säkra frågornas plats överst på dagordningen, på det att ingen må undvika att bli varse om att de som bestämmer över oss inte kan någonting om de frågor de beslutar i. Det är en demokratikris och ingenting annat.

Summering av mitt “bloggår”

Eller “blogghalvår” om man så vill, då jag alltså började blogga efter att FRA-lagen kuppats igenom i somras.

Jag har skrivit mindre än jag önskat, jag har skrivit sämre än jag önskat. Jag har vid flera tillfällen skrivit omdömeslöst hårt, med totalt onödiga personangrepp på Fredrik Strage och Jonas Andersson. En av de lärdomar jag kan dra efter 2008 års bloggande är att tänka mig för innan jag skriver, för andra läser faktiskt. Jag ber ödmjukast om ursäkt för dessa klavertramp.

Mitt engagemang har varit skiftande. Jag hade egentligen tänkt att bloggen skulle ha en mer teoretisk framtoning när jag startade den, men den har blivit ännu en sällan uppdaterad sakfrågepolitisk blogg. Under 2009 ska jag försöka variera innehållet lite mer, och om det faller väl ut kanske också flytta den från wordpress.com till en egen server.

Jag blev nyligen redaktör på 8 bit today, en sajt om gamla dator- och tevespelsplattformar, så där kommer jag också att skriva en del. Det blir mer traditionell journalistik än den typ av krönikor jag skriver här.

I övrigt jobbar jag på som programmerare. I slutet av året gick jag med i Piratpartiet, till vilka jag även donerar pengar varje månad. Det, och mitt sponsormedlemskap i EFF är mina nuvarande stora bidrag till frihetskampen. Jag hoppas på att kunna utöka mitt engagemang även på den fronten under det här året.

2008: Katastrofens början eller ett mörkt luftslott?

Det får tiden utvisa. FRA-lagen ger utökade möjligheter för FRA att (om de skulle vilja) avlyssna inrikes data- och telefontrafik. IPRED-lagen ger vissa branschorganisationer rätt att bedriva utpressningsverksamhet mot människor som de misstänker brutit mot upphovsrättslagen (skyldiga tills deras oskuld bevisats). Datalagringslagen, kronan på verket, gör realitet av den massavlyssning som FRA eventuellt skulle kunna ägna sig åt, genom att via lagboken kräva att alla svenska Internetleverantörer ska lagra all(!) datatrafik som deras kunder genererar i ett år(!!!).

En skiljelinje mellan domedagsprofeterna och regeringsförsvararna tycks vara tilltron till staten. Försvararna litar helt enkelt på att staten och rättsväsendet sköter sig och fungerar som de ska, medan domedagsprofeterna utgår från motsatsen och därför kräver statlig transparens och integritetsskydd för medborgaren. Vilken falang jag tillhör torde vid det här laget vara uppenbart.

Poängen jag vill få fram är hur som helst att visst kan regeringens försvarare visa sig få rätt. Visst kan det vara så att staten faktiskt fungerar, att rättsväsendet fungerar, att de klarar av att hantera det enorma ansvar de tillskrivit sig själva. Men, och det här är ett mycket viktigt men, även regeringsförsvararna måste acceptera möjligheten att de har fel – en möjlighet vars konsekvenser skulle bli hisnande. Man kan inte bara för att man tycker att det verkar osannolikt att staten ska fallera avskriva möjligheten att så sker, utan snarare är det isåfall viktigt att agera medan möjlighet fortfarande finns att driva igenom beslut som skyddar mot att sådant händer.

Det går inte att i efterhand stå och protestera. Vi, medborgarna, folket, måste utgå från att staten inte är felfri, därför att kostnaden för att inte räkna med detta skulle kunna bli oändligt hög.

Staketsitteri

Uppdatering: En ursäkt för onödiga personangrepp i detta inlägg.

Fredrik Strage har alltid varit trendkänslig. Här hakar han på trenden med irriterande “post-humanistiskt” daltande med religiösa grupper. Den fina åsikten tycks, som vanligt, vara att extremisterna alltid har fel, oavsett åt vilket håll de drar. Djupt, Fredrik, djupt.

Till skillnad från Fredrik vågar jag klart och tydligt ta ställning mot alla former av intellektuella tillbakasträvanden. Den slags urskuldande jämnställning mellan vetenskap och religion där bägge sidor är lika goda kålsupare som Fredrik och hans gelikar ägnar sig åt är vämjelig. Alla religioner har fel. Vetenskapen å andra sidan är satt i ständig förändring, och har sedan sin födelse i modern tappning (1500-talet) bidragit till en enorm – och högst mätbar – ökning av vår levnadsstandard under en relativt kort tid av vår historia. Det är så talande att det egentligen inte borde behöva sägas mer.

Jag är inte ensam…

…även om det ibland känns som det. Tillvaron blir ett eländigt regnrusk, allt ska förbjudas. City vill förbjuda cigaretter. Jordbruksminister Eskil Erlandsson vill förbjuda sexuella relationer som inte faller honom på läppen. Ett gäng gamla kulturarbetare vill förbjuda Internet.

Nu har jag varit från bloggar ett tag av diverse ointressanta anledningar, så det var lite av en frisk fläkt att komma tillbaka och se att Rick bryr sig och Blogge bryr sig. Jag har inte sett någon kommentera tobakshetset, så där får väl helt enkelt jag bry mig.

Det tänker jag göra genom att säga att City har rätt i sak. Tobak hade narkotikaklassats och förbjudits om det dykt upp först i dag (liksom alkohol, bör tilläggas, men det talar man ogärna om på City). Tobakens hälsoeffekter är tvivelsutan negativa. Rökning leder med säkerhet till en för tidig död.

Vid överkonsumtion. Samma som med alkohol alltså. Röker eller dricker man varje dag befinner man sig i ett missbruk. Missbruksproblematiken är inte i sig ett tillräckligt argument för att förbjuda en drog. För att kunna fatta ett sådant beslut måste man titta på helheten. Visst, cigaretter har en långsiktigt negativ hälsoeffekt vid överdrivet bruk. Ja, det finns stor risk för tillvänjning. Där upphör det negativa. Cigaretter gör inte människor trafikfarliga. Cigaretter gör inte människor aggressiva eller på annat sätt omdömeslösa. Sett i ett kortare perspektiv är cigaretter och snus helt ofarliga. Vardagsrökandet är ett hälso- och därmed även samhällsproblem, men att utifrån det dra alla som röker över en kam vare sig det rör sig om ett paket om dagen eller ett paket om året är bara förryckt, för att tillgripa en germanicism.